Skrivtips

Skrivtips av Katarina Kieri

Det finns inte ett sätt att skriva på. Det finns inte ett sätt som är det rätta.

Det går inte att göra en manual som heter  ”Så här skriver du en uppsats”. Det finns de som tror att man kan göra sådana manualer – tro dem aldrig! Själva grejen med ordkonst, ja med konst överhuvudtaget, är att det inte är skapat efter recept, att det vägrar följa regler.

Nu kanske du tycker att jag pratar strunt, att det visst går att skapa efter regler. Bra. Om regler är det rätta för dig, då ska du hålla fast vid det. Det viktigaste – du bestämmer!

En dikt, en roman, en novell, en uppsats är ett eget universum skapat av en (oftast) författare. Under skapelsen är författaren gud och då gäller det att passa på att vara allsmäktig.

Jag har skrivit ett tiotal böcker i olika genrer. Jag har också skrivit ett par pjäser och många, många texter för tidningar, mest krönikor. Jag kan inte lära ut hur man gör, jag har nämligen ingen aning, men jag kan dela med mig av mina erfarenheter. Och jag kan föra vidare erfarenheter som jag vet att andra författare har gjort.

Att komma igång

Ibland vet man precis allt innan man ens har börjat, ibland har man hela berättelsen klart för sig – storyn, platsen, tonen, personerna, kanske har man till och med en första mening. Andra gånger har man enbart en känsla, en stämning i sig som man skulle vilja göra något av, eller kanske helt enkelt bara lust att skriva. För sådana tillfällen har jag några tips att dela med mig av.

Slå upp en bok och knyck första meningen (eller sista, eller en slumpvis vald mitt i någonstans). Skriv ner meningen och fortsätt själv därifrån.

Slå på radion (helst P1 där det pratas mycket), lyssna koncentrerat någon minut och välj ut en fras som någon säger. Skriv ner den och låt det bli en första mening eller replik.

Fotografier är en aldrig sinande källa att ösa ur. Kanske har du vykort i form av fotografiska bilder liggande någonstans. Eller en dagstidning i närheten. Eller ett bibliotek att gå till där du kan bläddra i fotoböcker. Kanske får du inspiration bara av att se på bilder. Kanske behöver du ett konkret tips. Här kommer ett:

Välj ut en person på ett fotografi, gärna av ett annat kön och/eller i en annan ålder än du själv, gå in i den människan, lev dig in i henne/honom i själva fotograferingsögonblicket, skriv en text i jag-form som skildrar vad personen tänker på i just det ögonblicket. (Kanske på något helt annat än situationen som han/hon befinner sig i.)

Skriv en text som måste innehålla orden: regn, tisdag, stol, fågel, kaffe.

Beskriv något som du tycker är urtråkigt att göra som om det, på allvar, är det bästa du vet. Eller omvänt.

Ibland föder en skrivövning en hel berättelse. Andra gånger fungerar de mest som uppvärmning. I bästa fall hittar man kanske ett ord, en mening eller en bild upp som man får lust att utveckla.

Att skriva en längre text

Somliga påstår att novellen är den svåraste genren att skriva. Personligen tycker jag inte att något skrivande är enkelt och jag skulle inte vilja att det var det heller, det är motståndet som får en att skärpa till sig, som gör att det kan bli riktigt bra.

Noveller kan visserligen se ut lite hur som helst, vara över hundra sidor långa eller bara ta upp en halv boksida. De kan ha en tydlig berättelse eller vara obestämda och lyriska till sin karaktär. Men om vi åtminstone tänker oss att det är en text/berättelse som är betydligt kortare än en roman, som kanske rör sig någonstans mellan 3-10 A4-sidor, så kan det vara bra att tänka på vissa saker:

Kanske är det en hjälp för dig att veta precis hur texten ska sluta redan innan du börjar skriva –skriv i så fall ner slutet (eller håll det i huvudet) och låt resten av skrivandet vara vägen dit.

Kanske är du en person som behöver tydliga begränsningar för att din kreativitet ska få fritt spelrum – bestämt då i förväg till exempel exakt hur många rader/tecken/ord texten ska innehålla. (OBS! Man får alltid ändra sig.)

Kanske känns det bra att, innan du börjar skriva, tänka ut hur lång tid som ska förflyta i texten – en timme, två dagar, fem veckor, sju år …

Kanske vet du inte alls vart texten ska ta vägen när du börjar – låt inte det skrämma dig, sök dig fram, ”varför oroa sig (…), förr eller senare slutar ju en berättelse någonstans” som författaren Stephen King har formulerat det.

Begränsning, det kan vara ett ord att hålla i huvudet. Det vill säga, skriv inte om för många saker eller för många personer, lägg inte ut för många trådar, försök att hålla dig till en idé, en känsla eller en stämning.

Personbeskrivningar

Vissa författare vill veta precis allt om sina personer innan de börjar skriva – ålder, utseende, skonummer, familjeförhållanden, uppväxt, rädslor, drömmar ...  Andra, som jag själv, ser själva skrivandet som ett sätt att lära känna åtminstone vissa delar av personerna. Återigen – det finns inget rätt eller fel sätt, bäst fungerar vi människor när vi får utforska våra egna impulser och vägar. Och de kan variera från gång till annan. Inte heller finns det någon formel för hur man skapar personer som känns levande och ”verkliga” för den som läser. Men också här finns erfarenheter att dela med sig av:

Det viktigaste ordet är: INLEVELSE. Om du som författare går in i personerna i berättelsen, om du går in i deras sinnen, om du ser vad de ser, hör vad de hör, känner det de känner, anar det de anar  – då finns förutsättningarna för att också läsaren ska KÄNNA något. Att skriva i jag-form (även om det självklart inte behöver vara dig själv du skriver om) kan vara ett sätt att komma en person i en berättelse väldigt nära.

OBS! Även om du skriver om människor som inte delar samma verklighet som du, så är dina egna erfarenheter den största tillgång du har som författare. Det du själv har upplevt är du expert på. Du minns ljud, lukter, blickar, känslor, önskningar, väder, tid på dygnet … Använd dig av det! Även om du skriver om någon annan i en helt annan situation.

Hur personer ser ut, vilken ålder de har, hur de klär sig, vad de sysslar med, var de bor, hur de lever – allt sådant måste inte redovisas. Det kan dessutom hindra läsaren att skapa sina egna bilder.  

En grundregel kan vara: Det som är viktigt för berättelsen ska finnas med.

Och glöm inte att det finns många sätt att få in information i en berättelse – i dialoger (”Förlåt att jag frågar, men är ditt hår självlockigt?”),  i någons tankar (Hon skulle kunna mörda för att få ett sådant hår.),  i vad någon ser eller hör …

Miljö

Platsen eller platserna som en berättelse utspelar sig på är viktiga. Som läsare vill man ofta få åtminstone något slags hum om var saker och ting äger rum. Men det är inte alltid lyckat att lägga för mycket krut på just detta. Långa, noggranna miljöbeskrivningar kan ibland vara hämmande och faktiskt lite tråkiga. Det är oftast mer effektfullt att välja ut några få detaljer som karaktäriserar en plats än att ta med väldigt mycket.

Också här kan man tänka på att det finns många metoder för att ”sätta” en miljö. En replik som: ”Sitt kvar, jag kan gå och beställa. Vad vill du ha? Kaffe? Te?” ger en ganska bra vink om i vilken typ av omgivning man befinner sig.

Och glöm inte – vi har många sinnen att uppleva platser och miljöer med, vi har oändligt med erfarenheter av hur det har luktat i olika rum, hur ventilationen i parkeringshus har låtit, hur det har känts att befinna sig på en skolgård, vad vi har haft för aningar på en skogsstig. Använd dig av detta när du skriver om miljöer, oavsett om det är i den allvetande författarens ord, i en dialog, i någons tankar, agerande, reaktioner …    

 Skriv om, skriv om, skriv om …

Ingen text, inte ens den kortaste, är färdig efter första genomskrivningen. (Okej, det kan hända, men det tillhör undantagen.) Tålamod är din bästa vän när du skriver, texter behöver tid. Det bästa är att låta dem ligga ett tag innan man tar sig an dem igen, när man har skapat ett avstånd mellan sig själv och texten är det lättare att se vad man faktiskt skrivit.

Om man har någon i sin närhet som man litar på och känner förtroende för, kan man kanske be den personen att läsa. Det är svårt att läsa sina egna texter, man vet så väl precis vad man menar. Reaktioner från läsare kan ge en vägledning om vad man faktiskt skrivit.

Ett annat råd är att läsa texten högt för sig själv. Med hörselns hjälp kan man till exempel identifiera konstigheter i rytm och också lättare upptäcka onödiga upprepningar av ord.


Litteraturtips:

Skriv om och om igen, Katarina Kuick och Ylva Karlsson

Att skriva, Stepen King

Om konsten att läsa och skriva, Olof Lagercrantz

Skriva med kropp och själ, Natalie Goldberg

Den åttonde dvärgen, Annika Burholm

Skriv, Bente Clod

Nya författarskolan, Göran Hägg

I textens rum, Karl Lindqvist, Elisabet Norin

Fantasins grammatik, Gianni Rodari

Det sjunkna alfabetet, Peter Gustav Johansson

Det finns förstås fler böcker om skrivande. Fråga efter dem på biblioteket och botanisera själv!

Länkar:

skriva.net

skrivpuff.blogspot.com

sockerdricka.nu

ponton.nu

makete.se/forfattarskola

Blogg:

http://www.rabensjogren.se/Pa-gang/Bloggar/Raben--Sjogren/Dates/2010/2/Tid-for-skrivande/

Skrivtips från JENSEN
Skrivtips från JENSEN skolorna i Stockholm finns att ladda ner som pdf längst ned på sidan.